Mobboffer
Efter att jag och Antonia hittade en teckning hemma hos Momma målad av Jonas som föreställde en kyckling och sånt, så kom jag fram till att Antonia kom som en räddande ängel för min del.
Teckningen var målad några månader innan hon föddes.
Jag hade själv målat en mycket vacker teckning om jag får säga det själv, hade antagligen försökt härma brorens fina kyckling. Inte så himla dåligt gjort av en som va runt ett och etthalvt år. (Måste säga att jag måla snyggare då än jag gör nu.)
Men tillbaka till teckningen som jag trodde va ett bevis på att jag var mobboffret innan Antonia.
Uppe i det högra hörnet så var det en prick målad där det stog sandras hjärna.
Mycket smickrande.
Fast, när jag fråga mamma igår om jag var mobboffret före Antonia så fick jag ett nej.
Inte bara ett nej utan ett: VERKLIGEN INTE!
Det var en rolig reaktion.
Hennes sätt att säga det och uttrycket i ansiktet var väldigt talande.
Så Antonia, du kom nog inte som en räddande ängel ändå. Det är nog du som vart utsatt för det värsta och mesta. Kanske blir du ledsen nu, men jag ser inte slutet på det. Du får nog leva med detta för resten av ditt liv.
Det är så det är att va minst vet du. (Och så himla kul att jävlas med.)
Fast gårdagens jag spela spindelharpan svart så är det ju egentligen jag som är den korkade, med tanke på vad jag trodde att du mena.
Men så är min humor bäst med, speciellt när jag är trött.
Teckningen var målad några månader innan hon föddes.
Jag hade själv målat en mycket vacker teckning om jag får säga det själv, hade antagligen försökt härma brorens fina kyckling. Inte så himla dåligt gjort av en som va runt ett och etthalvt år. (Måste säga att jag måla snyggare då än jag gör nu.)
Men tillbaka till teckningen som jag trodde va ett bevis på att jag var mobboffret innan Antonia.
Uppe i det högra hörnet så var det en prick målad där det stog sandras hjärna.
Mycket smickrande.
Fast, när jag fråga mamma igår om jag var mobboffret före Antonia så fick jag ett nej.
Inte bara ett nej utan ett: VERKLIGEN INTE!
Det var en rolig reaktion.
Hennes sätt att säga det och uttrycket i ansiktet var väldigt talande.
Så Antonia, du kom nog inte som en räddande ängel ändå. Det är nog du som vart utsatt för det värsta och mesta. Kanske blir du ledsen nu, men jag ser inte slutet på det. Du får nog leva med detta för resten av ditt liv.
Det är så det är att va minst vet du. (Och så himla kul att jävlas med.)
Fast gårdagens jag spela spindelharpan svart så är det ju egentligen jag som är den korkade, med tanke på vad jag trodde att du mena.
Men så är min humor bäst med, speciellt när jag är trött.
Kommentarer
Trackback
