Bryntesson

Har inte packat än. Eller sovit. Tänk så mycket det finns att göra som inte betyder pack, städ eller sov. En hel natt har gått åt att lyssna på Musikhjälpen.
Klockan fyra löste jag lite sudoku, eller, jag pillade ner siffrorna lite här och där. Det blev inte särskilt många rätt, slutade med att jag målade i karatekläderna på gubbarna med blyertsen istället.


Det blåser i stan.

Det känns riktigt tungt att gå ut och slänga soppåsarna, och med tanke på hur nära jag har till soprummen så är det tveksamt om jag tar mig in till stan i mitt nuvarande tillstånd.
08:45 avgår bussen. Jag som hade tänkt att köpa biljetten genom internet och slippa krångel, tji fick jag.


Nä, om jag kanske borde ta och packa. Får se om jag finner mig en slant under ljushållaren som finanserar biljetten mot Rossisland och julen.

Ett fullkomligt kaos.
Det är december, jag stannade i augusti.


Jag vet inte när det gick snett, allting. Det är sjukt hur fel allting är just nu. Jag vet ingenting. Jag hoppas på att få vara hemma ett tag ska få min hjärna att komma tillbaka. Men jag vet att det är en sak som antagligen är oundviklig.. har skjutit upp det i alldeles för många år. Ska skjuta upp det till efter jul, ta tag i det när jag kom tillbaka. Måste göra det, hur svårt och omöjligt det än är. För att jag ska må bra igen, det funkar inte att gå omkring och må så här.

När det går ut över folk som jag bryr mig om går det inte längre, samtidigt kan jag inte berätta vad problemet är. Det är för mycket för mig själv.
Förlåt.

Tiden, jag hatar dig. Just nu hatar jag dig starkt.
Och jag vet att det inte går att tänka så, men jag gör det ändå. En tiondel försent.. det är jag.

Jag älskar musik där rösten brister på den som sjunger, när personen skriker till så det riktigt skär i hjärtat. Eller dom där texterna som verkligen kryper in under skinnet.
Just nu är det så det känns. Skulle vilja skrika ut allt det hårda och få bort det, men det sitter fast.

December avlöste november och molnen blir mörkare.

Glömde bort mig själv i skarven. Tycker att jag borde lärt mig, tillslut hinner allt ikapp dig. Borde förstått det den där lördagen inne på en toalett för alldeles för många veckor sen.
Medans alla andra nu går vidare utan blick tillbaka sitter jag fast i spillrorna.
Och jag är så less på att mitt behov att vara ensam är detsamma som att jag är arg eller sur (eller annat valfritt alternativ) på folk.

Jag har inte hunnit med något alls dom två senaste månaderna. Det är riktigt skrämmande. Jag kan inte tänka, det är det jobbigaste.


...Det är alltid så på fester, vi ser aldrig människorna, vi säger aldrig det vi skulle vilja säga, men det är likadant överallt i livet...



På torsdag bär det troligen av till Rossön. Det är nio månader sen jag var hemma på riktigt. Var bara en dag och natt i augusti. Jag ser framemot en jul med alla hemma. God mat och massa spel.
Pussel.
Ja. Det är vad jag längtar efter nu.

Känns bra halv sex en fredagkväll. För, trots massa som borde vara bevis nog på motsatsen, så tror jag att allt löser sig. På ett eller annat sätt. Sen är det upp till alla om dom vill att det ska lösas.

Jag har en het dejt med en dator i helgen, som kommer vara många timmar. Blod, svett och tårar kommer nog att uppstå. Men va fasen, allt löser sig.


Ikväll är det julsittning. Frågan är ju varför jag lagt ut tvåhundra på mat jag inte ens äter. Jo, för även om Urbanturban är en nörd så ställer jag upp för laget. Höhö. Och innan falska beklagelser början hagla på mig när Urban bildar sina egna sanningar av halvfabrikat, så vill jag ha sagt att det är så det är. (Sluta låtsas-ska-skrika-saker, som faktiskt inte är sanna när jag sitter i min ångest. Bajsunge.)
För kyckling är inte riktigt min grej.


Nä. Nu ska jag traska över till huset bortaför. Adjökenajdö.

Jag drömde att Leif GW jagade mig i en skog, tillsammans med andra förbrytare. Jag sprang på två älgar och var uppkäftig mot den ena (med gigantiska horn), så den försökte sätta sig på mig. Som tur var så var den gammal och hängde inte med i svängarna.

Men inte ens under risken att mosas av en tjock älg så lämnas jag ifred. Ja jisses i himlen.


Nu ska jag tjuvlyssna på Kanye och Lupe på youtube medans jag får något gjort. Har faktiskt ställt in mackapären till radiogrejen iallafall. Tekniskproffs i am. Nästan så jag hoppas att älgen mosar mig, så jag slipp skiten.
Förutom dom där fina tankarna som faktiskt får stanna kvar. Jag ger upp den kampen nu.

Jäs. Tiden har rusat och mitt sinne har stannat vid en punkt tre månader tillbaka. Konstigt att jag inte hinner med när all min vakna tid (även ovakna som det visat sig) går åt att försöka lösa ut knuten. Försöka ta mig ur, men jag har fastnat i knäcksmeten.

Och jag har ett par strumpor som jag fryser i. Konstigt. Men så fort dom används blir det kallt.


Nu. Borstning av tänder och sen en sakta traskning bort mot skolan, missade dom första timmarna. Inte så konstigt med tanke på omständigheterna.

Satt och såg på Em-krönikan på fyran och fördes tillbaka till sommaren. Många känslor som kom över mig.. Läste igenom sommarens inlägg. Mycket jag glömt som förnyades igen. Och dom stora tankarna, det som började i sommar som sakta men säkert försvunnit.

"Jag är en sådan person som behöver dagar som bara går ut på att lyssna på musik och fundera över livet i sig. Vet att jag är alldeles för tungsinnt (även dålig stavare som det verkar) och allmänt deppad ibland, men jag är den jag är."

Uppochner.


Nä, ska koncentrera mig på Boston Teaparty nu.


And so it begins.

Ett tänkande medans ett ägg kokar. Tiden.

En sekund, tio sekunder, en minut, en timme. Rätt sjukt att det kan vara så avgörande. En sekund. Försöker att inte tänka tidsenligt, men ibland är det svårt.
Att det inte kommer igen. Sekunderna tickar och kommer inte tillbaka.

Återfall i åldersnojanstecken. Helt galet egentligen. Speciellt efter sommaren med alla visdomsord och.. ja. Dessa underbara människor.


Det är väl mycket det faktum som var ikväll. I Luleå. Fem mil ifrån mig. Men.. det är inte bra att tänka vad som kunde varit. Även om det brister nånting inuti när jag tänker på det.
Det som tog mig igenom.. mycket. Och vad gör jag? Blää.. Men en dag. En dag står jag med tårar i ögonen när tonerna av min låt ljuder ut.


Såg (s)Addam Tensta. (Det är humor, om historien bakom namnet orkats fram.) En redig karl. Han hade ett mario-frågetecken runt halsen. Dock hade han inte gjort den själv.. men ändå. Det går ju att låtsas om att jag inte frågat och istället tagit det som han suttit och knåpat ihop den själv.

Ska återgå till mitt tidstänkande.. och mycket däröver. Även om jag egentligen inte orkar.


Ska vi byta hjärna?

Sitter och lyssnar på Emils fantastiska texter. Hans nya skiva kom som en skänk från ovan. Albumversionen av "Så får du.." har nått alldeles extra. Nått instrument som inte kom fram i live-versionen.
Hörde albumversionen för första gången för en vecka sen om några timmar, när jag vaknade i frossa. Sen kom en kavalkad av mina absoluta Emil-favoriter. Då mådde jag inte så dåligt mer.


Någonstans i hemlighet så brinner ett hopp. Tänk om det vore som så att det inte bara är så. Men även om det bara är nått som finns i mig, så är det en fin tanke.

Och fina tankar är något som behövs i dessa tider. I en tyst önskan.

Ibland går balanserandet mellan galenskap och galenskap inte så bra. Efter att fingrarna levt sitt eget liv idag, rätt psykframkallande, och jag helt plötsligt upptäckte ett blåmärke på handflatan (!) trodde jag min tid var slut. Hypokondrikern vaknar till liv och skapar ett rabalder.


Urban kom förbi mitt i all kaos, med en fin present. Dicken.
Dicken, som luktar gott och är alldeles svart efter att ha spenderat alldeles för lång tid i ugnen. Tyvärr bröt Urban sönder stackars oskyldiga Dicken. (Han har haft ett kort men hårt liv.)
Vi fick bege oss ut på limjakt.

Dagen har bestått av isolering och isolering. Med småplock, en dag ska jag röja upp påriktigt.. men inte än. Lagade pärgratäng och stekte egna köttfärsbiffar. Tvättade min tvätt som väntat alldeles förlänge. Lyssnat på radio och skrattat. Åt några knäck och funderade över livet. Samtidigt som jag stänger av. Bah.

Just nu känns allt åt helvete.


Satt och tittade på Insider, det handlade om misslyckade skönhetsoperationer. Jag har svårt att känna medlidande med dom det handlade om. Inte bara i det fallet utan i det stora faktiskt.
Att lägga sig under kniven för att förändra sitt utseende, ärligt talat. Och sen sitta i tv och tycka synd om sig själv.

Jag är väl den sista att uttala mig kanske. Men det finns skönhetsoperationer och åtgärdande plastikkirurgi. Det sistnämnda är viktigt. Att kunna återställa, inte till hundra procent alltid men ändå, en mänskas utseende efter en olycka eller liknande. För vi lever i ett väldigt utseendefixerat samhälle och den som inte ser ut som andra passar inte in. Vilket äcklar mig nått fruktansvärt.
Dom mänsker som inte behöver plastikoperationer men ändå utsätter sig för det. Jag blir galen. En operation hjälper inte, det är tänket som måste ändras.

Skulle kunna fortsätta i en evighet. Men det har jag varken lust eller ork till.

Kan tänka mig att folk tyckte att jag hade ett lätt val. Men jag sa nej. Ett nej som senare blev ett ja av många olika anledningar, rätt oundvikligt kan verkas.
Jag vet att jag haft det mycket lättare än andra, har det i ett mejl jag fick för nån månad sen. Men det går inte att gå omkring och tycka synd om sig själv. Det vore ett tyst självmord.

Nä, ryck upp er istället och lägg pengarna på en psykolog som kan hjälpa er med era problem. Bli gammal med stolthet. Idioter. Jag är så trött på denna utseendefixerade värld.

Så blir jag yr och spyr. Nä, inte riktigt. Men syret har inte riktigt funnits hos mig idag. Kanske spelar glasögonlösheten in också. Det har snurrat och haft sig mest hela tiden.
Snöt ut hjärnan också så huvudet började värka. Har gått i vågor hela dan. Hostan däremot verkar gått bort. Underbart.

Det är när jag tänker efter och vet vad som väntar som jag blir handlingsförlamad. Tungt är bara förnamnet. Skulle tro att det är därför jag gått och dragit på mig en förkylning så tätt inpå den förra.
Har så mycket själv att ta tag i som jag inte fått tiden till det senaste. Det får bli min första ändring, att sätta mig först.

Vanmakt. Det är dagens ord.

Klarade inte av att sitta och lyssna. Känns som allt jag säger och gör just nu granskas under lupp. Folk drar sina egna slutsatser.
Är så less på att gå omkring och känna mig falsk. För att jag inte vill välja sida. Jag försöker vara en bra vän, lyssna och finnas som ett stöd. Men jag tror inte att jag klarar längre.


Ingen människa kan vara helt ärlig. Jag är inte helt ärlig. Det finns ingen som vet allt om mig. Ingen kommer att få göra det heller. Har lärt mig den hårda vägen att folk alltid sviker.


Jag står på min sida. Försöker vara så ärlig jag kan. Orkar inte bli indragen i nått som inte är. Ta det som ni vill. Jag tänker inte tvingas försvara mig.


jag som skulle va så fri, vara den som skiter i