Bryntesson

Jag ska sluta drömma nu. Ingen mer önskan. Det är inte hälsosamt att hellre vilja leva i drömmen än att vara vaken. Speciellt efter senaste. Hjärtat bankade sig ut ur bröstet och jag tror inte det kommit tillbaka än.
Det kanske tar slut allting när det väl hittar tillbaka. Eller så dör det påvägen hem.

Tur då att dom Jensianska orden finns.






"Man kan inte födas med en längtan om svaret på denna längtan inte existerar. Ett spädbarn känner längtan efter mat och det existerar nåt sånt som mat.. Om jag känner en längtan inom i mig själv, en längtan som inget i den här världen kan tillfredsställa, då är det troligaste förklaringen att jag var menad för en annan värld."

Det bor några storföttrade varelser ovanför mig. Deras fötter är större än dom själv. Jag skulle tro att dom ser ut som storfötterna i Narnia. Antagligen lika korkade också. Men det är en annan femma.



Jag vaknade av andnöd runt fem, var säkert halvdöd. Kunde inte andas och hostade mig illamående. Låg och skakade som en liten fågelunge som ramlat ur boet. Klarade inte av att ta på mig nått, frossan hade övergreppet.
Och törsten.
Efter många om och men lyckades jag ta mig upp och hämta vatten. Iskallt vatten, gott. Iskallat vatten som jag lyckades spilla ut på mig själv.. i sängen. Det var inget botemedel mot frossa kan jag lova.
Satt upp kuddarna mot väggen och vips så gick det att andas igen. Det är därför jag alltid tyckt om sjukhussängar, det är skönt att sova sittandes.

Somnade om och nu sitter jag här. Funderar över livet. Varför ska människor vara så komplicerade? All denna drama. Jag är så less att jag skulle kunna spy ut allt slem som fått för sig att bosätta sig i min hals.
Jag är inte fjorton längre, var väl aldrig riktigt det heller. Har haft andra saker att fundera över än att söka bekräftelse. Det finns så otroligt mycket mer att göra.
Hur kan vissa folk gå omkring med synen på att dom är det viktigaste, det spelar ingen roll vem som körs över påvägen. Bara dom har det bra.
Baah.
Världen i stort. När ska det väsentliga åtgärdas? När ska folk vakna upp och inse att det finns mer än leva efter mallen.

Nu ska jag fortsätta njuta av ljud och text som tillsammans bildar det bästa jag vet. Sen ska jag försökta ta mig in till stan och gå på ljusmanifestationen mot mäns våld mot kvinnor.
Får se hur lördagen utvecklar sig. Kanske spenderas den under täcket.

Världens underbaraste Jensianska ord i mina öron.

Tack.


Vad jag älskar musik.

Jag bygger upp såna väggar som jag sedan ångestar upp mig nått så otroligt inför. Jag förstår inte varför. Hur många gånger behöver jag bevisa för mig själv att jag klarar det.
Det är som om jag står vid ett stup och balanserar på kanten, ibland ramlar jag ner men lyckas på något sätt hålla mig uppe med fingertopparna.

Jag hoppas och önskar att igår och halva idag hänger i ett tag till. Så härligt att bara må bra och skratta. Jag och Urban har bildat en pakt mot det dåliga.
Vi (haha. går inte att vara seriös med det ordet mer) har det rätta tänket helt enkelt.

Ett hörn. Ett hjärta som stannade för att sen slå hårdare än det gjort på år.


Det har varit en riktigt bra dag idag. Har skrattat konstant, radiolektionen var roligare än jag trodde. Tydligen var vi smartare än andra gruppen. Roligt att leka med inspelningsmakapären. Våra intervjuer ägde och enkäten var utan dess like. Speciellt när Fredrik föreslog att vi skulle ändra på frågan så svaren blev ännu bättre.
Tappade dock all koncentration när det blev dags att lära sig wavelab. Yr som vanligt.


Och jag har varit glad idag.
Kom på en mening som jag helt glömt bort.


Tog lite av en glädjedag med Urban. Välbehövligt efter den senaste tidens kaos. Bara halvdampa loss och dryga. Åt lite skumtomtar, det var inte gott. Lyckades tydligen kasta en i ögat på Skåningen.
Berättade tillochmed varför kaninen skrämde mig igår. Ibland hör jag verkligen vad jag själv vill höra.. Och vetskapen till min glädje har hon med.

Hittade ett sms från Urbanturban nu, som jag fick i söndagsmorse och jag inte har nått minne av att jag läste. Inte så konstigt.. Men ändå.
Känns skönt att veta att hon har min rygg när helvetet kommer bryta loss.

Som balsam för en trasig själ, på något konstigt sätt. Att krumelurer tillsammans bildar meningar och ord. Att läsa meningar och bara..
Min drog fick mig att le. Jag vet inte. Kan ändå inte låta bli att undra. Skulle det inte vara?
Galet.


Snön har kommit påriktigt nu. Snöhögar och knarr under skorna. Har inte njutit av det som brukligt, men det ska bli ändring på det.


Som tur är finns ju bra musik iallafall. Så mörka, kalla kvällar med illamåendet knackandes på klaras igenom.

Gud. Jag önskar bara. Läs. Förstå. Bara.. jesus.

Men, om livet hade varit så lätt som det önskats så hade det varit så. Men livet är inte lätt. Hade det varit lätt hade det inte varit så meningslöst i sina alltför många stunder.

Förlåt. Jo. Förlåt. Men vägskälet. Det är där jag står. Och jag är helt hjälplös. Det spelar ingen roll.


En text. En bokstav som tillsammans med en eller två bildar en mening. Jag tappade den. Den försvann. En gång. Men nu. Så tom.
Det faktum att det fanns, men inte mer.



Allt jag önskar är mer för att nån att förstå. Och jag ber om ursäkt.
Det var inte meningen.

Men jag halkade påvägen.
Och hur jag verkligen önskar att det inte var så.
Det är svårare än jag trodde att det skulle vara.
Och jag vet vad jag måste göra.
Men det är svårt.

Nånstans brinner elden. Min eld. Jag ska finna den igen.
Men just nu är jag så trasig, förstår det inte ens själv.
Trasigare än jag ens anat själv.
Förlåt.

Tårarna på min kind är bevis nog.
Jag sprack. Kan inte hålla det inne mer.

Än finns det hopp om livet. När jag gick hem från skolan idag fick jag ett skuttryck i snöyran.


Det är inte det att jag är korkad, tydligen räcker inte mina ord till.
Men vad gör min korkhet när jag har tre av världens bästa mänsker i mitt liv?


Har grundat med lite minttu i mjölk. Finns inte mycket som slår det. Ska iväg till Isa och äta, sen får kvällen bjuda på resten. Jag orkar inte må dåligt mera, det räcker nu.
Jag orkar inte tänka mera.

Scenen skrämde skiten ur mig. Nu gör det ont. Och jag är rädd.
Rädd på ett sätt jag aldrig varit förut.
Ändå hoppas jag på att vissa rader och bokstäver rinner förbi en blick större än mycket annat.

Klarade inte av att gå i mitt eget fotspår.


Och jag blir galen på MoDo. Det dags för skärpning innan det är försent.


Nu ska jag rymma världen och min hjärna tillsammans med frukostbröd och en film om en mupp. Min favoritmupp av alla muppar. The one and only.



Jag funderar starkt på att ta ett papper och gömma i mitt örngott. Är det galet?
Med tanke på att jag fick bevis på idag att jag är minst lika korkad som jag misstänkt så kan jag egentligen lika gärna göra det.
Ingen större förväntan.

Andas in, andas ut. Så länge det går av sig själv finns en chans.

Jag måste sluta läsa, även om det gått och blivit lite av min drog. Frågan är om det inte drar ner mer än det höjer upp. Men det går inte. Och det är väl det som är det stora problemet med droger och annan skit, det är inte ofta du bara lägger av.
Och.. det är bättre än ingenting alls.

Fryser röven av mig. Aldrig ute, bara inne. Jämt inne i denna kalla lägenhet. Känner igen det alltför väl. Önskar mig en öppen spis.. att ligga framför den och bara vara.
Ett hårt slående hjärta som slår i min rygg.


Kvällen har tillbringats på Kåren och rockmusikerna. Sen satt Puckahåntas, Urban och jag i en pc-sal och deppade i takt till musik.


Jag vet inte. Kanske är det ingen förklaring. Men jag hinner inte med just nu. Ingenting. Tiden är inte på min sida och kanske är det egoistiskt. Men jag är fylld av tankar som jag inte kan dela med utav.
Det gör mig ont att se mina favoriter ha ont. Önskar jag kunde ta er smärta med mig på min heliumballongs-stol när jag flyger iväg.

Jag har aldrig känt mig så svart som då och det är skrämmande. Det är ingen bra idé att ladda upp för en kväll ute med att sitta och lyssna på musik som får hjärtat att vilja spricka. Då går det som det går och jag har bara mig själv att skylla.
Nicole fick ta emot mina tårar, det finns inget som är så svårt som att visa hur det egentligen står till inuti. Jag har alltid klarat mig själv och att då göra en sån grej är tungt.
Gjorde en annan sak den kvällen som jag aldrig, aldrig någonsin gjort förut. Som jag aldrig nånsin skulle göra. Och det är det som skrämmer mig mest. För vad det egentligen betyder.. Gnager sönder huvudet på mig och får det där svarta att bli svartare. För jag gör inte sånt.
Bah. Galenskaper och annat skit.


För en stund blev det ljusare, innan min paranoida själ ändrade på saken.


Det kom lite snö idag. Jag vill ha mycket snö. Längtar efter min snöhög, som vanligt. Wie.

Borde ta mig lite sömn, höll på att skratta ihjäl mig åt en älg som viftade på öronen förut. Men piggnade till efter en dusch och nu sitter jag här.
Snöt mig och skulle lägga pappret på rätt ställe men tappade ner den i mitt saftglas. I min svartvinsbärsdricka. Det deppar jag fortfarande lite över.

Läste nånting som gjorde mig glad. På ett konstigt sätt. Så nära men ändå långt bort.
Tänk om livet inte var så jäkla komplicerat hela tiden?
Näej. Är rätt less på allt krångel. Tycker det räcker nu.

Mitt vänster knä. Alldeles för stort. Några nummer mindre kanske jag skulle känna igen mig. Vet inte riktigt vad som hänt, antagligen stöp jag som en oxe i en skog. Kanske rakt in i ett träd. Helst rakt in i en sten. Till obefintlighet.

Det är helt stört, hela alltet. Jag kan se att det var mitt tioåriga jag som stog för pilen. Rakt in i ryggen, pang, bom och ner.
Hur kunde du svika?
Det är stunder som denna jag önskar att jag kunde träffa henne, fast ändå inte. Hon skulle bli så grymt besviken.
Varför ta sig igenom detta helvete för att hamna.. ja, vars egentligen?

Jag sprang i trappor som ett mongo när jag egentligen skulle sitta still. Förstog inte smärta. Jag kunde röra mig, varför sitta still?
Spela roll att det var halt som satan. Kommer aldrig glömma turen i trappen som slutade med att jag inte klarade av att öppna dörren in tilll avdelningen igen. Drog i det där snöret, men dörren var still. Som ett hån. Men. Huvudet. Så jäkla starkt. Psyket var som inget annat.
Varför lyssna på läkare och vara tyst när jag kunde tala och bara vara. En smäll i huvudet så var det igång.
Och nu?

Alla drömmar och sanningar.. och här sitter jag. Det är så rätt, samtidigt som det är så fel. Jag vill åka tillbaka i tiden och be om ursäkt. Förlåt för att jag svek. Förlåt för att jag blev så svag. Jag kommer ihåg att inget skulle hindra mig. Ändå blev det mitt hinder. Hinder till att inte våga, hinder till livet överhuvudtaget.
Helt bortdömd, men valde att vara obortdömd. Rädsla för att det var rätt, kanske hade dom rätt. Kanske borde jag vara bortdömd?

Jag vet att jag inte skulle förlåta. Jag skulle ge mycket för att diskutera livet, på en ärlig nivå. En meningsfull, inte bara ett sånt skitsnack. Allt är falskt. För mycket.

Förlåt.
Jag önskar verkligen att jag hade den styrka jag en gång hade.
Livet är inte som det var då. Det var grymt, men.. det spelar ingen roll.
Förlåt att jag blev exakt så svag och feg som jag inte skulle bli.

I mitt vokabulär finns inte ordet ärlighet om mig själv med.


Helt sjukt att mina tårar har runnit i flera timmar. Men det är väl så, du kommer till ett vägskäl. Då det är dags att välja på riktigt.

Höstens första snöpromenix.

Var tvungen helt enkelt. Ja jisses. Förra året var det lite för nära då det snöade och jag såg ut som en snögubbe. Med hörlurar i örona och huvudet någon annanstans när gatan skulle korsas.
Nu var det mer en mental påkörning.
Det väl rätt.. klart? Jag vet inte. Galenskaper.

Tänk att snön äntligen är här. Nu väntar jag med spänning på att en snöhög att ligga i ska snöas ihop.  




Lyckades knocka mig själv med garderobsdörren. Se till att alla lådorna är stängda innan du försöker slå igen den med båda händerna och går framåt när dörrn studsar tillbaka. (Det hjälper inte att ducka.)

Nyss inkommen från snön. Första riktiga snön. Jag har längtat och nu är den här. Ih. Blir som ett litet barn, lycka i min själ! No way José!
Jag älskar snö. Och hur mycket bättre blir det inte av att få njuta av den tillsammans med några av mina absolutaste favoritmänskor i denna värld.
Det är det bästa med att bo här, ha så nära till alla. Snö, snö, snö!


Sicken underbar avslutning på en riktig överskottsenergidag. Det är tur att jag haft saker att göra nästan hela tiden, slippa sitta hemma och dryga.
Jag och Nicole satt och eldade upp varandra med sms under spelningen på Kåren. Inte särskilt hög nivå på humorn vilket ledde till felkopplingar på vad folk än sa. Flöjtar, trumpeter och missnöje pågrundav granater. Skrattade konstant hela vägen hem med inslag av skönsång såklart.
Planen var att gå hem och göra en favorit-i-repris. Baka bajs och skicka mms, men en heldags dampande är tröttsamt så jag gav upp och gick hem.
Men när Nicole sa att det snöade blev det självklart lek, även en snöängel.

Det är så mycket egentligen att få ner, men jag fryser så jag håller på att skaka sönder. Men, det är så värt det. Snön. Helst hade jag velat krypa ner under mitt varma täcke och tina upp, men då jag är alldeles för uppe i varv är det ingen större mening. Försökte få folket att stanna kvar ute med mig, men dom pevrarna gav upp.
Illa, så nu är det som det är. Ensam med min hjärna, inte särskilt säkert.


Nu blir det bra musik. Massa, massa.

you're the starry skies above me won't you please come down and hug me

Du är hoppet i ett iq-fritt land, du är drömmarna jag drömmer ibland

Inte helt oväntat. Kanske borde börja ta betalt. För då kanske jag slipper det. Haaa..


Kände mig sorgsen igår, vet inte varför. Det slog bara till, som en jobbig mygga som surrar i örat. La mig och läste Ro utan åror och blötte ner min kudde.
Min sanning är min sanning.


Nä, nu ska jag ta och trycka i mig mina goomacker. Frukostbröd, finns det nått goare? Knark.
Ska in till staden sedan, med mål men utan väg. Får se hur det slutar.

Det var nått som hände idag som var roligt och nämnvärt, men tydligen inte ihågbart. Typiskt. Och nått roligt är alltid roligt att komma ihåg.

En humoristisk incident kan jag bjuda på.
- Näää. Det stora i det lilla är det, lät det från Tina Mehrafzoon för några veckor sedan. Jag försökte förklara att det lilla i det stora är mitt tankesätt och det bra sättet att tänka. Och inte bara att hon sa att det var dåligt och blåneka det. Utan det var riktiga försök till att dumförklara mig från den lilla fulingen. En riktig hetsjakt på att få mig att ändra mig.
Gissa vad tidigare nämnda Tinas gruppblogg heter? Som hon döpt. HA! Sug på den.

Det ska jag gotta mig på.


Jag funderar på att flytta ut i skogen och jaga älg med spjut. Baka bröd på hemodlade ingredienser. Dricka vatten från en källa och plocka mina egna bär att göra sylt av.
Odla blåpotatis och plantera en gran.

Fast inte förrns min låt fått den uppskattning den förtjänar när den väl är färdig och har musik.
Åh ååååååh Nicole, glöm allt gammalt groll
Sitt inte bara på toa, det börjar lukta som koa


Nu ska jag förflytta mig så långt ifrån mina mariekex jag kan. Och klementinerna, som inte längre finns kvar. Och allt annat matigt.


No way José - lika jäkla bra varje gång.

Jag önskar att jag kunde säga nothing som Kanye West. Bara gå omkring och säga så. You cant tell me nothing. Jag tror att jag skulle sova lyckligt då.
Grr.


Sköna promenader ikväll innehållandes gungning och andra saker. Avslutades med en skål filmjölk, lingonsylt och havregryn. Tror jag ska leva på det. Mumsfilibabsingen.
Och dom extremt goa äpplena som jag hittade åt på Ica. Jag som alltid föredragit dom hårda sura gröna kunde inte motstå doften från dessa. Sicket fynd!


Du vet att en vecka börjar bra om det redan känns som om den är slut på måndagen.  Lyckat. Nåja, det löser sig nog. Dessa diffusa beskrivningar hela tiden. Wäll, wäll.


Måste verkligen lära mig att stänga luckan/dörrn (?)  till badrumsskåpet. Vet inte hur många gånger jag slagit i huvudet och slagit ut allt innehåll i handfatet.


you're the starry skies above me won't you please come down and hug me

Det finns dagar som aldrig tar slut, kvällar som önskas skulle vara längre. Veckor som består av dagar som bara är förjävliga. Jag hoppas på den kommande veckan kan sudda ut den som tar slut idag.

Dagen som mest bestått av försök till att stänga av hjärnan. Laddade ner en massa filmer som jag tittat på. Men jag har inte ro till att bara sitta och titta, så det har varit film, patiensläggning, msn, musik, ätning, bloggläsning och smsning på en och samma gång. Så min hjärna har gått på högvarv men ändå varit tom. Skönt. Det är min begåvning här i livet, att göra tusen saker samtidigt.
Har fixat en massa Kanye och Lupe. Hittade åt en av mina favoritlupelåtar. Måste börja lära mig låtnamn, är alldeles för dålig på det.


Fredagen spenderades på kåren. Säger inte så mycket, det var en riktigt rolig kväll. Men jag vet inte om det är säkert för allmänheten när jag och Nicole umgås. Tss.



Nu blir det sängen och en bra bok, skola imorrn.

Som att halka på ett bananskal. Jag borde inte vara förvånad. Vilket jag egentligen inte är, mer bara.. jag. Mitt övertygande för mig själv verkar inte fungera nått vidare. Ibland tror jag verkligen att det är över och det är frid och fröjd.
Men så säger det pang igen. Tröttsamt är vad det är.

Jobbigast just nu är att jag inte kan vara glad. Jag borde vara glad, varför kan jag inte känna glädjen? Hur kan allt bara vara så jäkla jobbigt.
Tröttheten har byggt sig ett bo i min kropp med oron som närmsta granne.


Har tagit en kväll för mig själv idag. Välbehövligt. Var ner på stan och handlade mat. Försökte hitta ett farsdagskort, men det gick mindre bra. Köpte ett fint kort som bidrar till cancerforskningen istället. Jag hoppas att det hinner fram tills imorrn, men det visar sig.


Klockan åtta imorrn ska jag tillbaka in och göra mitt huvud lättare. Ett försök till att klippa bort allt som tynger. Det funkade i mars, varför inte igen. Nog för att det var något mer hår som försvann då, men nu ser jag ut som ett troll och det borde ju göra nått. Tss.

Nä, nu ska jag ladda inför tvättningen med musik. Varför vara så feg? Bort, bort.


men det var liksom aldrig upp till mig.

Det viktigaste just nu är att allt blir bra. Ingenting annat betyder nått. Verkligheten är som en stor fet smäll.



Tack Isa. Utan dig hade jag inte klarat av dagen igår. Du fick mig upp på benen igen. Du är guld värd.

Jag tror att jag skulle bli en bra svan. Det slog mig idag, helt plötsligt. Inte för att jag skulle vara en bra flygare, mer på andra saker. Konstigt hur det är.

Det är rätt mycket som skulle va skönt att bara skriva ur, men spärren håller det kvar. Ibland kanske det är bra det med. Jag vet inte. Önskar bara att jag verkligen visste vad jag ville överhuvudtaget.
Dagarna blir färre och färre, på så många sätt. Oktober kom och försvann, väldigt smärtfritt för första gången på två år. Skönt att den cirkeln är bruten.

Såg film igår, första gången på evigheter jag verkligen tittade påriktigt. Den var helt okej. Det är faktiskt rätt mysigt att ligga nerbäddad i en varm pläd och drömma sig bort ett tag. Bara en sak som saknades.

Hm. Sitter bara och stirrar in på en massa bokstäver utan att det ger nån mening åt det hela. Musik för att lätta sinnet, bästa medicinen till allt.



Vet inte vad jag väntar på. Riiihiiiiilej.

Öm i högersidan av kroppen efter gårdagens trasdocke-upplevelse.
Aningen sliten och allmänt bortkopplad från världen.
Ibland tror jag en lobotomi skulle sitta bra. Gräva bort sånt där som tar upp en massa hjärnplats väldigt meningslöst.
Massa vitlökspulver i creme fraiche ger inte samma resultat som att pressa i själv.
Men det kan också bero på att en tesked motsvarar en klyfta och jag hällde i väldigt mycket.


Kan inte snön komma snart så jag kan lägga mig i en snöhög.

Jag tänker aldrig på dom mänskor jag glömt. Jag tänker aldrig på dom drömmar jag drömt.