Bryntesson

Kitty Jutbrink, eller vad hon nu heter i efternamn, klassificerar mig som handikappad. Det spädde på mitt underbara humör igår. (Hade kastat saker i väggen pågrundav småsaker som blev alldeles för stora.)
Gick på skolan, arg och less, blev ännu lessare och ville krypa iväg. Överlevde dagen iallafall, traskade hemåt och träffa på Tina för andra gången.
Hon skulle sända java dagen därpå (läs idag) och tyckte jag skulle va med, det tyckte däremot inte jag. Hon fångade mig mitt i min nuvarande ständiga trötthet och det slutade med att det bestämdes att jag skulle vara gäst.

Kommer hem, har lust att kasta mig själv i väggen men gör det inte. Andas och blundar en sekund istället. Är så trött på allt bara. Blää.
La mig tidigt, som vanligt. Vaknar idag helt slut, som vanligt. Trots att jag får minst åtta timmars sömn per natt, elva natten till igår (och då klev jag upp åtta).
Tar mig på nått sätt till skolan och radiosändning.

Mitt i allt så slår det mig att där står jag, Sandra Bryntesson utdömd av kunnig (?) personal och talar i radio. Nånting jag drömt om men som egentligen inte borde gå.
Jag önskar att jag kunde skickat ett exemplar till mänskan och skrivit guess who, fast jag är nog bortglömd. Däremot insåg jag att jag saknar Anna, måste vara tio år sen jag träffa hon för sista gången. (Jesus. När blev jag gammal?)  Jag har henne att tacka för mycket. Vem vet vad som hänt om jag inte haft turen att träffa på henne, vem jag varit idag.
Bah. Jag brukar att försöka att inte tänka på det. Men sen nyår har det funnits konstant i mitt bakhuvud. Antagligen för att jag fick höra att du är så jävla stark. Jag hade aldrig klarat av det. Blablabla.
Önskar verkligen att jag kunde hålla med. Skjut mig bara. Suck.


Hur som haver så va päräntsen här idag. Min lägenhet känns bra. Från början ville jag helst inte vara här, trivdes inte alls. Men nu.
Är så glad att jag har min familj. ♥


Nä. Nu ska jag ta mig en dusch och sova. Klockan är nio, vilket är alldeles för sent för en sån som jag blivit. Var ute och "åkte" skidor förut. Det var längesen, men skönt.

Vad är det för fel, borde jag börja oroas? Galenskap.



Heja MoDo. ♥

Tröttheten har slagit läger i min kropp och verkar inte ha några planer på att ge sig av. Igår var en extremt jobbig dag, orkade verkligen inte gå ner på stan men gjorde det ändå.. Inte bra, måste börja lyssna på kroppen när den skriker.
La mig klockan åtta, fick kämpa för att se klart dokumentären på trean och sen dog jag.

Drömde en.. ja. jobbig dröm på ett sätt men härlig på en annan. Dom två personer som fattas mig så oerhört, att det ibland gör fysiskt ont, fanns med mig. Hjärtslagen.


Och som jag önskar att du var här nu
Jag vill bara höra dina hjärtslag

Hur mycket hade jag inte gett för att fått vara i Banken ikväll?





Missar sprinten imorrn. Skit.
Undrans om det går att gömma en hörlur.. Hmhm.

Oh boy you ought to leave this town
Get out while you can the meter's running down
The voices in the streets you love
Everything is better when you hear that sound


Mitt upp i allt igår så slogs jag av en mobiltanke. Finns det egentligen nån som vet vad all strålning kommer att leda till? Tänk om det är så att inom tio - tjugo år så kommer alla dö tack vare mobilerna. Ingen räddning, eftersom så gott som alla har ju en mobil. Hur små är inte ungarna idag som förses med mobiler?
Vilket antagligen är rätt viktigt då det finns så många äckliga idioter i denna värld.

Men iallafall. Har inte riktigt kunnat släppa tanken på hur det kan bli. Satt faxtväxt med min telefon för några år sedan, idag är det inte ofta jag talar i telefon. Tycker det är smidigare med sms, på många sätt. Nåja. Hoppas det blir knall och fall utifallatt.


Dagen gav sköna medaljer. Glädjs otroligt med Södergren, tycker han är väldigt värd detta efter alla gånger han tappat medaljen på sluttampen.
Skidskyttet avslutades med ett brons och en värdelös stafett. Men ändå. Sicket vm. Sicken Helena Jonsson!

---

Jag vet min sanning. Det räcker med det, spela på. Men min sanning är min sanning.

Håller på att bli galen, är det detta som är livet då går det ju att börja fundera. Idioter.
Men, jag blir iallafall galen i nytvättade kläder. Dom skriker efter mig nu.


Idioter - varför finns det inga kvoter på idioter

Ett Ally McBeal-tillstånd idag. Under tentan kunde jag se mig förminskas en meter och sedan springades hoppa ut ur rutan och försvinna. Det hade allt vart något. Oväntat om inte annat. Ett sandra-format hål.
På två frågor stog det rita. Fast det är inte hela sanningen, det var nämligen ett utropstecken. Då hörde jag skottet.
Rita!

Mest skyller jag på min natt. Har inte sovit nånting, fast det är det enda jag gjort. Aldrig nånsin att jag drömt en sån dröm. Aldrig nånsin hoppas jag på att göra det igen. Vet inte  vad jag skulle få bevisat för mig?
Satan. Det kallar jag mardröm av många olika anledningar.
Tror att jag är arg. (Det är lögn, jag är Skalman. Jag tror inte. Jag vet.) Alldeles omöjligt bragjort.



Idag vet jag inte vad jag skulle göra utan poopern. Nu har jag gratis sms på mobilen och mina saker som jag inte hunnit skicka in är inskickade. Puh. Fick lite småttpanik då jag insåg att det inte gick att komma in på sidan, men Poopern does the shit. Åh jäääs.
Nu slipper jag sitta och gråta. Det är alltid positivt.



Ska snart rulla bort till Schampaolo. Jag tvingade in mig. Jag är en god mänska. Korkad, men ack så god. Men mest av allt.. då önskar jag mig att MoDo tar och skärper till sig. Kval och jag blir galen.
Håller allt jag kan på att det ska kunna på något sätt kunna bli slutspel.

Har tappat något väldigt viktigt. Det svåra är att jag inte vet vad eller vars.
Möjligheterna att lyckas hitta åt det reduceras radikalt då och för varje tid som går minskas det ännu mer.
Vad det nu är och vars det nu tagit vägen sänder jag ut en saknande tanke. Kom tillbaka.. snälla?


Satt och bet i pennan helt uppe i radiosändningen av stafetten. (Resten av klassen blev lyckade final cut-mänsker.) Det blev silver.. Jesus. Tråkigt att guldet skulle slinka ur näven, men silver med detta lag!
Tack och lov för att Ekholm fick göra ett bra lopp innan detta och tack att han höll idag.
Offrar gärna sånt jag inte förstår för att få lyssna med tårar i ögonen och pennan i munnen. Glädje.

Men det vore dumt att påstå att jag inte lärde mig nått på dagens final cutande. Jag vet nu hur en wave-fil läggs in! Tack vare Mozart så fick min anti-självmordsfilm ett helt nytt djup.
Lite stolt blev jag.


Tog ett viktigt beslut för min räkning nyss. Kommer säkert ångra det imorrn, men allvarligt talat. Det fungerar inte längre, förresten så ska min rådvillhet inte kombineras med andra saker.


Nu: tandstädning.
Sen: Välförkänta Scrubsavsnitt.
Imorrn: Kaotisk tenta.

Då: En dröm.

Thou shall not think eller känna efter för den delen, för då kan du ge dig på att det går käpprätt ner i ett hål. Kanske fälls du av en rot eller halkar till i en grop. Men chansen finns att du på något omöjligt sätt fastnar i soppåsen och på ett ännu mer omöjligt sätt får soppåsen att hälla ut innehållet över dammsugarns slang.

Min hjärna har övergett mig, kanske för alltid den här gången. Insåg att det började ta sin form förra veckan då jag plötsligt vaknar upp och inser att mina ben är påväg ner till stan. Till saken hör att jag har absolut ingen aning om vad jag ska till stan och göra, eller hur jag ens tagit mig dit jag befinner mig. Har jag låst dörrn? Är jag helt borta?
Men det löste sig.

Värre är det med  idag då jag går ner för att tvätta, dörrn öppnas och jag får ett finger i ansiktet. Vet inte vems finger eller varför, det har jagat mig hela dan. (Eller inte, kom att tänka på det förut när jag höll på att punktera ögat på ett konstigt sätt.. Hrm.)
Jag vet inte om jag vet vem mänskan som äger fingret är, och jag vet inte om jag hoppas på det. För det är ju rätt ouppfostrat att bara svära till en känding utan att hälsa. Fast, vore det en okänding så är det ju rätt ouppfostrat att köra upp ett finger i nåns ansikte. Ja jisses, detta liv.
Och som pricken över i:t när jag väl halkat mig in i tvättstugan och öppnat dörren rill rummet inser jag att jag inte kollade vilka maskiner jag ska använda.
Jag är Hej-kom-och-hjälp-mig.
(Kan ju lägga till att när jag går för att hämta tvätten så har jag inte ens satt igång torktumlaren. Värt.)

Har tappat min telefon också. Ingen aning om vars den håll hus, antagligen ligg den här nånstans om jag inte mot all förmodan tappat den påvägen från tvättstugan. Jag skulle också vilja rymma från mig.
Som tur är så har jag batterier till väckarklockan.


Behövde en verklighetscheck, så jag tittade på dokumentären på trean. Jag hatar ordet normalt. Jag hatar trångsynta människor som för över sina fordomar på sina barn. Allvarligt talat. Varför vara så äckligt inskränkt? Tyck vad ni vill, men ge fan i att överföra era skitåsikter på oförstörda barn. Bah.

Jag vet ärligt talat inte vad jag ska ta mig till. Tror aldrig att jag varit så rådvill i hela mitt liv som jag är just nu. Orken finns inte där, koncentration är ett ord som inte längre finns i mitt vokabulär.

Markus kommer släppa ett andra. Än finns det hopp om livet.
Vackerhet.

Vilket framsteg, det måste jag ge mänskan. Für Elise på hög volym, på piano eller uppspelning kan jag dock inte svara på då jag stog i duschen. Men ändå. Ingen dansbands/country-skit som det annars är.

Lördagen bjöd på en massa olika saker. Bland annat en väldigt estetiskt oriktig tårta, en säng som brakade ihop och rättdansad vals. Hade grymt roligt, även om jag trodde att det var tråkigt på kåren. Men allt bli vad det görs till och det slutade i rolighetens tecken.
Var inte alltför peppad efter fredagens fadäs som.. ja, blev som den blev, så det var skönt att lördagen tog bort det.
Tiggde till mig mat hos La Urban, där även tårtan fick sin "final-touch" och Urban visade sin designådra på en tråkig t-shirt. Folket kom, däribland födelsedagsbarnet, och några placerade sig i sängen. Sängen som senare sa PANG och hejdå. Lite tråkigt för Urban, men tydligen kom björnkraftsmannen dit på söndagen och fixade det samtidigt som björnkraftsmannen lämnade sin markering. Höhö.
Urban skickade det roligaste kortet från lördagen, muppkortet. Hahaahahaaa.. det är humor. Stackarn.


Helena tog guld! Så grymt och värdigt. Häärligt! Var en skön uppvakning. Och Brolles första slalomåk som var grymt det med. (Satt och väntade på uråkningen i andra som tyvärr kom. Typiskt.)
Var inte alltför medveten under herrarnas jaktstart så missade tyvärr Björndalens guld.. som blev brons.. som blev guld. Och än är det väl inte helt klart? Tycker synd om Björndalen att hans 86:e seger blev som den blev. Blä.

Ska upp imorrn och se, självklart. Varken Ferry eller Bergman om jag förstått rätt. Ja jisses.. det är inte lätt.


Läkarkallelsen kom idag. Wie. Nej, less är jag. Därför blir det sängen och en fortsatt förhoppning att min favorit ska dyka upp snart. Nåja, det är ju några hundrasidor kvar... nångång må han ju komma tillbaka. Tss.

Det är rätt skönt ibland, ibland då det är skönt. Gånger då verkligheten slår till på ett bra sätt. På ett uppvaknande sätt som ändå skänker hopp om en bra morgondag.


Var tvungen (egentligen skulle det stå: Gatt sätta på.. men.. tusiken.) att höra Perfect Symmetry, för den gör mig glad. (3:05. Det är poesi.) Och jag är glad. Glad trots att jag fått besök av ett hatfullt ting. Men vem är jag att bittra på? Nä, jag skänker närmsta möjliga död. Muahahaa.


Att lätta, eller nått sånt. Hur som haver ska min säng bli grymt skön. Lär ska vakna och önska mig en vattenflaska, förhoppningsvis sisådär 08:45. Kanoners och bra.
Heja Sverige. Fast mest Björndalen, för han är bäst.


Tack?

Ligger och försöker lista ut vilken låt som grannen spelar, samtidigt som jag skakar som en tok under täcket. Försöker hålla tankarna åt ett annat håll. Kanske är det Kanye? Det vore ju onekligen ett framsteg.
Fyra scrubs-avsnitt i rad, dock inte än på en timme. Bör nog inte vara vaken så länge.. Helst hade jag velat hoppa och svurit, men vad ska jag göra åt saken?

Det gick tydligen bra för Grabbarna Grus, det sprider värme. För alltid.


Hur som haver, jag lever. Datorbatteriet försvann, täcket är tunnare än jag trott. Saknar min ena kudde. Önskar mig ett annat.. nånting. Tusiken, skulle sätta på Kate Bush, men min bookare går inte att nå.

Tack och lov för att skidskyttevm tar sin start.


Försvinn. Vill inte ha dig här.

Det slår gnistor och blixtar om mig. Blått sprakande sken i allt som mina fingrar kommer i närheten av. Igår tappade jag nästan lillfingret och halvdödade datorn.


Återkommen efter Estocolmospenderande. Välbehövligt och roligt. Biopremiärer och Cosmonova med 3D. Ryckte nacken ur led och spratt till som en dåre.
Tittade på uppstoppade djur, förstår inte meningen. Såg Benny Andersson. Åt en god macka. Skulle få se globen på nära håll men dimman döljde byggnande, bättre lycka nästa gång. Jag lovade mig själv att nästa gång Vm går i Sverige ska jag dit. Massa hockeyfolk som gick omkring för helgens lg:ande, jag var avundsjuk.
Sverige vann turneringen på söndagen. Hörde matchen på bussen. Älskar Radiosporten.
Stockholm bjöd på snöfall och fynd av olika slag. Dock ingen muggtermos eller magneter. Stockholm var kallt.

Hemresan innebar förseningar, tågresan var seg.  Ett stort tack till Zach Braff för att han gör det möjligt att ta del av hans konst. Han är underbar och är en av dom största, bara vänta och se.
En snäll buss som väntade in förseniga människor. Trodde min sista stund var kommen på Höga Kusten-bron, det kändes i maggropen när räcket kom närmre för varje vindpust.
Väl i Piteå pulsade jag mig hem i snön, tog längre tid än vanligt. Väskorna innebar hinder och det fanns mer snö i mina skor än utanför.
Men det var en helt underbar promenad. Gick där i tystnaden, allt som hördes var fotsteg i snö. (Och mina gnekande väskor.) Förlitar mig förmycket på min musik och blev kall i kroppen när jag fick ge upp försöken att lyssna, men en promenad är nog bäst i absolut tystnad. Inga bilar som stör, inga människor eller annat ljudorsakande. Bara jag med mina väskor och tankar.

Telefonkonsultation med läkarn igår. Jag blir så less på meningslösheten som prackas på en. Ibland går det verkligen att fundera över denna värld.

Allt har sina toppar och sina dalar, det är en sak jag är övertygad om. Nu ska jag krypa ner i sängen och läsa lite och fortsätta hoppas att min favorit ska gå och bli snäll igen. (Men som med allt annat är det en tolkningsfråga.)
Jag kommer hoppas på att mina drömmar ska lugna ner sig, känner mig ännu tröttare när jag vaknar än när jag lägger mig. Natten som gick var ingen undantag, skrämmande verklighetstroget blandat med fantastisk fantasi och jag vet inte vars jag ska ta vägen.

Jag och Dennis var morbida idag. Inte bara mitt uttalande, Ulf Jacobsson sa det med. Han sa att han inte varit med om sådana morbida bilder, sekvenser eller vad det nu heter. Jag är stolt.

Ung operasångare liggandes död i en trappa efter ett hopp. Operasångare som i en ångestattack avslutat sitt liv. Det sista han gjorde i livet var en graciös dödsryckning med handen.

Eller den nigerianska hissåkaren. (Den var dock i en annan klass.) Trot eller ej, men alla människor har inte åkt hiss. Tyvärr kunde vårt superinslag inte bli så superduper som den var i våra hjärnor då vi inte kan redigera än. Men den dagen, då jäklar.

När vi slår ihop våra kloka hjärnor skapas det konst. Jag älskar att jobba tillsammans med Dennis, det är en sak som är säker. Jag älskar kreaktiviteten som vi riktigt spyr ur oss.

Sandra
Hej Sandra, det är Kristian!
Vilken Kristian?
Eh.. Ja, alltså. Är det här Sandra?
Jupps
Sandra Bryntesson?
Jäs
Hmm.. ja alltså.. jag tror ändå inte att det är rätt Sandra..
Okej?
Ja alltså.. jag skulle ringa min chef Sandra Bryntesson.
Ja då har du definitivt inte kommit rätt. Haha.
Eh.. okej, ursäkta så mycket.
Det är lugnt.

Chef Sandra Bryntesson, nej usch, det vill jag aldrig bli. Höhö. Har planer på helt andra saker.

Så lärde jag mig ordet avbajsad och det kändes värt det igen. Vem har påstått att jag inte lär mig nya saker?

Sorgen fick knappt lämna Ankars innan det var dags igen.. Jag satt och slöläste på aftonbladet och hamnar på en sida med bilder, klickar mig igenom utan att egentligen veta varför.. Och.. då.. det är då det händer..  Om jag tyckte det här med med bluff-granne var jobbigt så är det ett lätt slag i magen, den nya sorgen däremot.. Det är mer ett hån.

På bild elva är det min markimarki, min älskade markimark som gått och blivit gammal den jäkeln. Hur gick det till? Visst, stackarn har för några år sedan nått den hemska åldern som börjar med en fyra, men ändå.
Okej, hans bror gick och sköt ihjäl sig, det bidrar ju.. men ändå.

Min markimark har gått och blivit en man i Urbans smak. Far och flyg.

Fast, han är ju trotsallt min marki. Dom här orden är till marki:

Försökte kurera min grann-chock igår med lite jordgubbsdricka och någon enstaka bacardi. Det gick rätt bra för mig, skulle tro att även Urban börjat hämta sig från chocken. Det är inte alltid så lätt att begripa mänskan då den vägrar spotta ut gröten som försvårar talet.

Vi gick under sång och halkning bort till Bäckis där dålig musik men desto bättre mänskor hälsade oss välkomna. Jag har fått se kort från kvällen och det finns väl inte så mycket att säga.
Efter många om och men begav vi oss iväg mot Kälibäli, väl därinne överföll vi två infödingar. Jag försökte få dom att säga några anledningar till att någon ska flytta till Piteå. Tyvärr gick det inte att få något vettigt ur dom, kanske blev dom fascinerad över Urbans (i deras infödingsöron) exotiska dialekt. När Holmie kom och satt sig och dom insåg att även han var exotisk blev det överbelastning hos stackarna. Det var en trevlig pratstund som tog slut då rytmen hoppat över deras arma kroppar.

Kvällen spenderades till största del på dansgolvet, med ack så dålig musik. En luftning blev det, en rätt intressant där Urban försökte sälja mig till Voldemort för femhundra kronor. (Dock är jag inte helt hundra på att minnet stämmer hos Urban och namnet kan därför vara fel.) Voldemort var väldigt fascinerad av mina glasögon, tillslut rymde jag tillbaka in av rädsla för att bli rånad på dom.

Mot slutet av kvällen hade jag en väldigt intressant diskussion med Dj:n och jag insåg att jag aldrig kommer att kunna bli det. Behöva stå och spela massa kommersiell skitmusik som får örona att ramla av, även om jag förstår varför. En ordningsvakt kom och gjorde oss sällskap. Han och Dj:n pratade om en tjej som gått omkring och trakasserat folk. Jag frågade varför Ordningsvakten inte kastat ut henne, att sexuella trakasserier inte är bra. Han sa att han inte kunde det, det var inte snällt och han ville vara schyst. Jag tyckte han var knäpp.

Efter sista låten begav vi oss tillbaka mot Änkars med en riktigt rolig kväll i bagaget. Precis som det ska va.


Januarimånad -09 avslutades med tacos och film på Bäck. Will Ferrell är Will Ferrell. Och jag är jag, Sanadra Brintisson (jo, det var en mänska som stavade efternamnet så, skäms!) med rätt att dampa.

Och nu ska jag inleda februari med att se Svartnegron få en dinosaurie inhoppad i kroppen som spöar skiten ur han. Höhö. (Oj, nu hoppade han på en pinne och spetsa sig själv, sicken hjälte. Tss.)