Bryntesson

Efter en promenad (med tillräckligt med kläder) för att reda ut det kaos som pågår i mitt huvud så har jag lugnat ner mig.
Jag stressade upp mig utan att tänka en andra gång.

Det är svårt att beskriva hur jag känner, men jag har drömt mardrömmar om detta sen högstadiet. Då är det kanske inte så konstigt att det är som om luften går ur mig.

Hade önskat att nån som vetat exakt vad jag vill ha sagt, nån som har vart med om det, kunnat säga åt mig att det kommer att lösa sig. Det är ingen mening att tynga nån som inte förstår, men så är det inte sån jag är heller. Håller saker för mig själv.
Kan inte lita på folk. Och just nu undrar jag om jag är ovän med hela världen..


Nej det här spelar ingen roll, för jag kommer inte att vara kvar här tillräckligt länge för att låta det bli ett problem. Aldrig. Det är bara synd att jag ska låta det gå ut över min glädje inför hösten, men det är väl sån jag är.
Om jag nu kommer att känna nån glädje inför hösten, det får jag inte veta förrns i augusti, så det blir visst min nedräkning iallafall.



Nä, vad sägs om en glad sommar istället för dyster vår?