Bryntesson

Jag älskar musik där rösten brister på den som sjunger, när personen skriker till så det riktigt skär i hjärtat. Eller dom där texterna som verkligen kryper in under skinnet.
Just nu är det så det känns. Skulle vilja skrika ut allt det hårda och få bort det, men det sitter fast.

December avlöste november och molnen blir mörkare.

Glömde bort mig själv i skarven. Tycker att jag borde lärt mig, tillslut hinner allt ikapp dig. Borde förstått det den där lördagen inne på en toalett för alldeles för många veckor sen.
Medans alla andra nu går vidare utan blick tillbaka sitter jag fast i spillrorna.
Och jag är så less på att mitt behov att vara ensam är detsamma som att jag är arg eller sur (eller annat valfritt alternativ) på folk.

Jag har inte hunnit med något alls dom två senaste månaderna. Det är riktigt skrämmande. Jag kan inte tänka, det är det jobbigaste.


...Det är alltid så på fester, vi ser aldrig människorna, vi säger aldrig det vi skulle vilja säga, men det är likadant överallt i livet...



På torsdag bär det troligen av till Rossön. Det är nio månader sen jag var hemma på riktigt. Var bara en dag och natt i augusti. Jag ser framemot en jul med alla hemma. God mat och massa spel.
Pussel.
Ja. Det är vad jag längtar efter nu.