Tystnad

Vore det inte för att det fräter så hemskt mycket på tänderna skulle jag köra ner fingrarna i halsen. Kanske kräka bort hela alltet.
Vet inte vad jag ska ta mig till. Har byggt upp förväntningar som kommer att rasa. Det kommer att skita sig så jävligt. Då vet jag seriöst talat inte vad jag ska ta mig till, då vet jag inte om det är värt det längre.



Snart fjortonde februari, lite ljus i mörkret. Lite syre i en svårandad värld.



Obeskrivbar känsla.
Det går inte att rymma ifrån, hur gärna jag än vill.
Det mest skrämmande är att jag inte kommer ihåg anledningen.
Kommer bara ihåg rädslan, önskar så att jag vetat min roll i det hela.
Hur är det möjligt att det kan bli så fel?
Men så blev jag den jag blev med.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0