Bryntesson

Idag har vart en såndär dag som det känns som att jag hunnit med en massa saker. Klev upp tidigt och riktigt segt, som vanligt, för att hinna iväg till matten.
Efter det blev det en massa ärenden i stan, fast att det regnade. Ville egentligen bara hem men tänkte att det var lika bra att få allt gjort, så slipp jag det nån annan dag. Så nu har jag nått att läsa i en vecka plus att jag hämtat alla böcker så att jag kan börja plugga. Sen har jag apelsiner i kylskåpet, mums.

Sen efter det så gjorde jag väl inget speciellt, skulle räkna lite mer matte men det blev inte så. Såg skidskyttet och åt apelsiner istället.

Klockan sex gick jag hemifrån till Fillo i sakta mak, tänkte inte vara först, men självklart kom jag tidigt som vanligt. Jag kan inte komma försent. Är sån där som superstressar och går snabbt ändå, även fast jag tänker att nu kan jag gå sakta. Men saksamma.

Det bar iväg till Trollhättan och mot bowlingen (det är bra att veta vägen eftersom att det snart är den fjortonde februari och då blir det kul! Jag kommer allvarligt avlida om jag inte far dit..).
En av dom många roliga saker som hände var att alla utom en bytte skor till en mindre storlek, kanske min humor som är kass men jag tyck det var kul.
Har nog aldrig haft på mig så stora 35:or, blir lika fascinerad varje gång jag får på mig 34:or. (Inte konstigt att jag aldrig kan hitta skor..)
Jag har inte bowlat så många gånger och sist jag gjorde det var augusti -06, så att påstå att jag blev utklassad vore, tyvärr, en underdrift. Tills vi kom till andra omgången där jag sopa banan med alla när jag fick 141 poäng. Resten av kvällen är struntsamma, för jag fick 141 poäng. Jää, applåd till mig. 141 poäng.

Ja, vad ska jag säga om dom där mänskerna. Det är omöjligt att inte ha kul med dom, nivån på humorn är inte hög. Precis som det ska va.



Så tack till den lille poopern som återigen vann till mig. Säänk jo.



Nää, om jag ska försöka ta mig en dusch innan jag stupar här.

Första tanken var faktiskt att det skulle bli kul, men när jag tänkte igenom vad det faktiskt skulle innebära så sjönk rolighetsfaktorn väldigt mycket.
Usch, jag ryser nästan när jag inser hur mycket falskhet det skulle vara. Lite sorgligt kanske att det gått så långt, men det är som det är. Och jag sörjer inte, jag mår bra.

Ser framemot en helg med folk som inte beter sig illa. Efter ikväll och att Lisa är hemma får mig att inse hur det ska va. Den där obevämskänslan finns inte där.
Tror sakta men säkert att jag på sikt kanske håller på att bli nån som kan lita på att det finns folk med nån sorts godhet i sig.