Bryntesson

Första gången på över en vecka som jag lämnade min älskade mp3 hemma idag när jag gick iväg, lite separationsångest. Har haft den med mig så gott som överallt, dygnet runt. Endast på lektioner och i duschen som den inte hängt med.
Men det tog ju slut igår som sagt och kunde inte lyssna på en ny, så det blev till att lyssna på radion istället. Fast när jag gick tillbaka till etiken så lyssnade jag på skivan i mobilen och jäklar i mig.. den va så bra.
Det kändes mycket bättre då.



Tankar. Tankar. Tankar hit och dit. Funderingar över allt och inget. Det är en risk, men som det känns en risk värd att ta.
Jag ser ljuset i tunneln och jag har mått så bra sen igår. Att sitta och prata om det fyller mig verkligen med glädje och det känns så rätt. Det är som i dikten vi läste på svenskan: Resan. Jag har kommit till slutet.
Det är när jag sitter för mig själv, ensam med mina funderingar (utan möjlighet att fly in i en värld som inte existerar) som det är svårt.
Tanken på att bara släppa allt och dra, att den faktiskt är möjligare än jag trott, bara låsa dörrn för en sista gång och inte vända mig om. Det skulle vara möjligt.
Jag har varit alltför feg i mitt liv och jag ska ta denna chans, inte släppa allt nu direkt utan vänta till hösten. (Även fast det är så otroligt lockande..) Trots allt borde jag avsluta det jag påbörjat men sen blir det en riktigt risktagning från min sida.
Visserligen är det bara februari och mycket kan hända på ett par månader, men jag ska inte analysera sönder detta utan göra det som dagen bestått av.
Tanken på att jag inom en snar framtid kan lämna detta och bege mig och göra det jag vill med mitt liv, det är den tanken som kommer få mig att orka.

Det här kommer att bli så bra.



MoDo vann ikväll. Jag har hittat några så obeskrivligt bra skivor. Jag är ett steg närmre och längre bort. Jag är glad.