Tanken

Fortfarande efter så många år så är det som om jag inte förstått det än. Första tanken när det kommer till saker som hänt förr i tiden är att jag ska fråga hur hon upplevde det.
Som om hon fortfarande levde och som om jag fortfarande bodde i Rossön, för en kortkort sekund så är det precis som om det skulle vara så.
Jag saknar att prata, saknar så mycket.
Jag saknar henne så otroligt mycket.

Det är konstigt. Jag tror att jag står still. Vill inte att det ska vara som det är.

Just den där korta stunden då jag verkligen är inställd på att gå hem dit och sitta och bara vara, att jag verkligen tror att den finns.
Men den är en tröst, samtidigt som det gör lika ont, att veta att jag aldrig kommer glömma.




Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0