Bortsprungen
Mitt vänster knä. Alldeles för stort. Några nummer mindre kanske jag skulle känna igen mig. Vet inte riktigt vad som hänt, antagligen stöp jag som en oxe i en skog. Kanske rakt in i ett träd. Helst rakt in i en sten. Till obefintlighet.
Det är helt stört, hela alltet. Jag kan se att det var mitt tioåriga jag som stog för pilen. Rakt in i ryggen, pang, bom och ner.
Hur kunde du svika?
Det är stunder som denna jag önskar att jag kunde träffa henne, fast ändå inte. Hon skulle bli så grymt besviken.
Varför ta sig igenom detta helvete för att hamna.. ja, vars egentligen?
Jag sprang i trappor som ett mongo när jag egentligen skulle sitta still. Förstog inte smärta. Jag kunde röra mig, varför sitta still?
Spela roll att det var halt som satan. Kommer aldrig glömma turen i trappen som slutade med att jag inte klarade av att öppna dörren in tilll avdelningen igen. Drog i det där snöret, men dörren var still. Som ett hån. Men. Huvudet. Så jäkla starkt. Psyket var som inget annat.
Varför lyssna på läkare och vara tyst när jag kunde tala och bara vara. En smäll i huvudet så var det igång.
Och nu?
Alla drömmar och sanningar.. och här sitter jag. Det är så rätt, samtidigt som det är så fel. Jag vill åka tillbaka i tiden och be om ursäkt. Förlåt för att jag svek. Förlåt för att jag blev så svag. Jag kommer ihåg att inget skulle hindra mig. Ändå blev det mitt hinder. Hinder till att inte våga, hinder till livet överhuvudtaget.
Helt bortdömd, men valde att vara obortdömd. Rädsla för att det var rätt, kanske hade dom rätt. Kanske borde jag vara bortdömd?
Jag vet att jag inte skulle förlåta. Jag skulle ge mycket för att diskutera livet, på en ärlig nivå. En meningsfull, inte bara ett sånt skitsnack. Allt är falskt. För mycket.
Förlåt.
Jag önskar verkligen att jag hade den styrka jag en gång hade.
Livet är inte som det var då. Det var grymt, men.. det spelar ingen roll.
Förlåt att jag blev exakt så svag och feg som jag inte skulle bli.
I mitt vokabulär finns inte ordet ärlighet om mig själv med.
Helt sjukt att mina tårar har runnit i flera timmar. Men det är väl så, du kommer till ett vägskäl. Då det är dags att välja på riktigt.
Det är helt stört, hela alltet. Jag kan se att det var mitt tioåriga jag som stog för pilen. Rakt in i ryggen, pang, bom och ner.
Hur kunde du svika?
Det är stunder som denna jag önskar att jag kunde träffa henne, fast ändå inte. Hon skulle bli så grymt besviken.
Varför ta sig igenom detta helvete för att hamna.. ja, vars egentligen?
Jag sprang i trappor som ett mongo när jag egentligen skulle sitta still. Förstog inte smärta. Jag kunde röra mig, varför sitta still?
Spela roll att det var halt som satan. Kommer aldrig glömma turen i trappen som slutade med att jag inte klarade av att öppna dörren in tilll avdelningen igen. Drog i det där snöret, men dörren var still. Som ett hån. Men. Huvudet. Så jäkla starkt. Psyket var som inget annat.
Varför lyssna på läkare och vara tyst när jag kunde tala och bara vara. En smäll i huvudet så var det igång.
Och nu?
Alla drömmar och sanningar.. och här sitter jag. Det är så rätt, samtidigt som det är så fel. Jag vill åka tillbaka i tiden och be om ursäkt. Förlåt för att jag svek. Förlåt för att jag blev så svag. Jag kommer ihåg att inget skulle hindra mig. Ändå blev det mitt hinder. Hinder till att inte våga, hinder till livet överhuvudtaget.
Helt bortdömd, men valde att vara obortdömd. Rädsla för att det var rätt, kanske hade dom rätt. Kanske borde jag vara bortdömd?
Jag vet att jag inte skulle förlåta. Jag skulle ge mycket för att diskutera livet, på en ärlig nivå. En meningsfull, inte bara ett sånt skitsnack. Allt är falskt. För mycket.
Förlåt.
Jag önskar verkligen att jag hade den styrka jag en gång hade.
Livet är inte som det var då. Det var grymt, men.. det spelar ingen roll.
Förlåt att jag blev exakt så svag och feg som jag inte skulle bli.
I mitt vokabulär finns inte ordet ärlighet om mig själv med.
Helt sjukt att mina tårar har runnit i flera timmar. Men det är väl så, du kommer till ett vägskäl. Då det är dags att välja på riktigt.
Kommentarer
Trackback
