Bryntesson

Som att halka på ett bananskal. Jag borde inte vara förvånad. Vilket jag egentligen inte är, mer bara.. jag. Mitt övertygande för mig själv verkar inte fungera nått vidare. Ibland tror jag verkligen att det är över och det är frid och fröjd.
Men så säger det pang igen. Tröttsamt är vad det är.

Jobbigast just nu är att jag inte kan vara glad. Jag borde vara glad, varför kan jag inte känna glädjen? Hur kan allt bara vara så jäkla jobbigt.
Tröttheten har byggt sig ett bo i min kropp med oron som närmsta granne.


Har tagit en kväll för mig själv idag. Välbehövligt. Var ner på stan och handlade mat. Försökte hitta ett farsdagskort, men det gick mindre bra. Köpte ett fint kort som bidrar till cancerforskningen istället. Jag hoppas att det hinner fram tills imorrn, men det visar sig.


Klockan åtta imorrn ska jag tillbaka in och göra mitt huvud lättare. Ett försök till att klippa bort allt som tynger. Det funkade i mars, varför inte igen. Nog för att det var något mer hår som försvann då, men nu ser jag ut som ett troll och det borde ju göra nått. Tss.

Nä, nu ska jag ladda inför tvättningen med musik. Varför vara så feg? Bort, bort.


men det var liksom aldrig upp till mig.